Det värsta
Det värsta är inte att på måndag morgon ingen frågar vad jag gjort i helgen och det är inte att sitta ensam i klassrummet för ingen sätter sig bredvid en, det är att sitta ensam i matsalen, där alla ser en och tror att jag verkligen inte har några vänner, vilket jag iof inte har, men det är inte rättvist.
Men, det finns en värre sak, som inte alls har med ensamheten att göra, fast jo, till viss del.
Kärlek.
Den där killen, som alltid sitter på samma ställe, han luktar alltid den där fräscha parfymen & då till problemet, hur ska JAG kunna prata med honom?
Hon med inga vänner? Varför skulle han lyssna? Men till viss del han kan ju inte bara gå därifrån? Jag menar det är inget fel på mig? Eller?
